Vardag

Då så. En dryg vecka har gått och jag har överlevt första tiden som trettio år med att bli ordentligt bortskämd med allt från god mat, fina presenter och trevligt sällskap.

Helgen som mamma och pappa kom ner och hälsade på gick alldeles för fort. Göteborg är för tok för stort för att jag ska hinna visa och dra runt föräldrarna till alla de ställen som jag tror de skulle uppskatta. Eller så är en helg alldeles för kort.  Ändå tycker jag att helgen var innehållsrik och uppskattades framförallt av mig men så även för de andra. En tur ner till stan på lördagen innehöll en del shopping i stans inredningsbutiker medan pappa, Niklas och Phippe smuttade öl och prata vildmark och foto. Jag tror alla var nöjdast så. De var nöjda att slippa dras runt i stans shopping utbud, vi var glada att slippa suckar och stön och att behöva gå därifrån. Mitt i allt strosande bland kuddar och ölfat, tickade klockan på och vi fick hasta oss vidare till skärgårdskryssning och trubadur. Färska räkor, kräftor och gudomligt goda musslor sköljdes ner med gott vin, sedan var det bara att luta sig tillbaka och njuta av en underbar show av dansande och sjungandes kvinnor och män i Wallmans-touch. Ruskigt bra! Ruskigt god mat och ruskigt mysigt sällskap! Och jag, jag kan då inte klaga på att jag inte blev firad ordentligt på min trettioårsdag, för hela helgen kommer efter i sömnbrist. Igår kväll kämpade jag med att hålla ögonen öppna i TV-soffan, och väl i säng räckte det med att lägga huvudet på kudden så somnade jag som  en klubbad säl. Jag är kanske helt enkelt för gammal för sånt där hejdundrans trettioårsfiranden….

Men nu är vardagen åter på sin plats. Föräldrarna drog upp till Hälsingland tidigt på måndagsmorgon, Nicke till jobbet och jag till Arbetsförmedlingen. Trögt går det och nu sitter jag här igen om dagarna och söker jobb och skriver CV:n. Ibland kikar jag ut genom vindsfönstret och drömmer mig bort till den där framtiden där allt ligger på sin plats. Jobb, pengar, bröllop och bebisar… villa… volvo…vovve -har vi ju redan(!). Då ligger allt på plats. Åtminstone om man får drömma så.  Men tills dess så njuter jag av livet som det är just nu, för egentligen är ju livet ändå ganska så perfekt. Perfekt sambo; skäggig, snygg, snäll och sjukt snygga överarmar och en hund som dreglar, rapar och fiser och alltid är så överskottligt superglad. Då kan man ju inte säga så mycket mer att livet är ganska, rätt så rejält, så perfekt.

En division upp!

Trettio år, ett dygn och fyra timmar gammal. Som en vän sa till mig – ”När man fyller trettio blir det allvar. Man avancerar och klättrar upp en division”. Det känns bra faktiskt och jag faktum är att jag inte känner mig ett dugg äldre än tjugonnio, eller tjugosju…

Min födelsedag blev över förväntan. Ja, om man bort ser att jag inte fick jobbet på Kriminalvården. De till och med avbröt intervjun för att säga att de inte kunde tänka sig anställa någon som just vart långtidssjukskriven i två och ett halvt år. Jag hade det på känn, ändå tog jag det en smula hårt och självkänslan fick sig ett hästbett. Vem anställer egentligen någon som inte är hel vare sig till leder eller har en god mental stressnivå där jobbet innebär att man är hård och stark som Superman och lika intensiv som en Durasellkanin?

Nog om detta. Jag blev omhuldad av både samtal, sms och rader på Facebook. Ett vykort från Siri och ett paket från Sunsilk innehållande en falska schampo och en falska balsam som grat(t)isprov väntade innan för dörren när jag kom hem och gjorde mig på bättre humör. Och sen rullade dagen på i den takten för att slutligen explodera i fyrfaldigt hurra av Lina och hennes son Jonas. Blombud och åter blommor, paket från Niklas släkt och paket från Niklas själv, hemmalagad middag och ett glas vin och bortskämd långt över öronen gjorde min trettioårsdag till att jag kände mig som en liten prinsessa. En trettioårig prinsessa!

Nu väntar jag på att mamma, pappa och Alé ska trilla in på Olskroksgatan. Än r inte trettioårsfesten slut. Imorgon blir det skaldjursbuffe på västkustvis. Jag älskar att klättra upp en division. Det är ganska underbart faktiskt. Och så har ju jag hela livet framför mig, och så mycket att få uppleva och få upptäcka. Tillsammans med den bästa!

En dag innan trettioårsförhör

Nej, jag har inte lagt av med att blogga. Jag är inte sjuk, inte deprimerad och inte heller död. Nog för att jag för tillfället lider av PMS eller klimakteriebesvär (med tanke på den ålder jag snart fyller). Men nej, jag fullt ut, och helt fantastiskt faktiskt. Livet i Göteborg tillsammans med Niklas och Mille och alla de andra runt omkring mig gör att jag mår bra, bättre än på länge. Jag är lycklig, så lycklig att det gör ont i hjärtat. Lycklig att få somna och vakna bredvid den bästa och stolt över att ha den den bästa som min. Bara min.

Det är ändå en del som kommenterat min tystnad på bloggen. De har undrat hur jag mått, och när jag sagt att jag mått bra, så har de undrat ännu en gång hur jag verkligen mår, som om jag skulle ändra på mitt svar andra gången. Men jag mår bra. Jag är lycklig, kär och glad och kan egentligen inte begära så mycket mer av livet. Förutom en bättre ekonomi och ett jobb.

Och det är just där som tiden och energin går åt. I timmar om dagen sitter jag och söker jobb, letar bland hundratals och ögnar genom de jobb som skulle passa mig. Tyvärr är de inte allt för många, om man inte är utbildad betongarbetare eller utbildad inom någon slags invecklad programmering. Tyvärr det också säkert så att vi är fler som fajtas med jobben som receptionist och dylikt och konkurrensen är stor. När CV:N är publicerade på ett hundratal olika jobbsajter – hur det nu inte kan komma sig att det finns EN databas där alla jobbsajter kan samsas om samma CV, och lika många ansökningar med personliga brev har skickats iväg, då känns inte datorn så vidare lockande längre. Inte ens till att blogga.

Idag är ändå ett undantag. Jag laddar upp batterierna och försöker fullmaxa energin till max i morgon. Klivet in i trettioårsvärlden introduceras med en arbetsintervju på kriminalvården. Ja, jag fyller trettio år i morgon. Jag kommer inte längre sitta på tjugoårsoskuldens hölje och njuta av ungdomens källa, istället är jag en förknoppad blomma vars bladen sakta faller av. Ett för ett.

30-årskalaset firas på krimm. I allafall under några timmars intervju med två bedömare. Jag kommer känna mig som ligisten i förhörsrummet, med Good cops and bad cops. Passade nog, dagen till ära, förhörs jag genom mitt trettioåriga liv och får en chans att begrunda det som var bra, och det som var mindre bra.  Då känns det skönt att det mesta är bra, att livet är bra nu och livet blir bara bättre. Och mitt i allt prat om trettioårskris, vad man under åren har åstadkommit eller inte åstadkommit, i jämförelse med andra, som står med jobb och karriär, man, villa och barn, så gör hjärtat ändå någonstans volter, att jag fortfarande har allt det där framför mig. Jag är fortfarande ung, lycklig och kär.

Nu hade jag kanske inte tänkt tillbringa hela min trettioårsdag på kriminalvården i Göteborg. Jag längtar bara efter att få krypa upp i famnen på den snyggaste karl i världen och mysa och njuta. Jag har ändå fått det bästa i födelsedagspresent. En framtid. En lycka. Det, just det, just honom, får håret på armarna att resa sig och fötterna att sväva ovanför molnen. Tjohoooooooooo, vad jag är lyckligt lottad!

Det så kallade firandet kommer i helgen. Modern och fadern kommer ner och hälsar på, kikar in i vårt gemensamma hem och stannar i stan och förluster sig tillsammans med oss ett par dagar. Shopping på stan och en skaldjursmiddag på havet står på menyn. Det finns så mycket som jag vill visa mamma. Och pappa också för den delen. Men just nu får Niklas ta hand om pappa. En öl på någon pittoresk brittisk pub slår nog högre än modeshopping och inredning på stan med mig och mamma.  Det tycker nog både Niklas och pappa.

Själv tänker jag kurera bort PMS och eventuella framskridande klimakteriebesvär och vakna med ett leende på läpparna i morgon . Trettio år, arbetssökande men med hela framtiden framför sig. Och inte minst av allt, bredvid den man som jag gör mig stolt, lycklig och som jag har allra mest kär. Det ni!

En hundfamilj på riktig

Så sitter vi här, jag och Milo, i en vindsvåning i Göteborg, båda lika överrumplade av hur snabbt och hastigt vinden har vänt. Från att ha flyttat till Sundsvall och kraschat, till att flytta hem i panik och bli inneboende hos mamma och pappa, och nu till att flytta in till himmelriket och in till hjärtat. För det är så det känns. Som att vara inbäddad in den finaste bomull, trygg och älskad på ett sätt som jag trodde att inte var möjligt, på ett sätt som jag inte trodde jag var värd.

Det gick snabbt. Redan dagen efter att jag anlänt med tåget till Göteborg för två veckor sedan kom det på tal. Att flytta hit på riktigt. Att hämta hunden i Bergvik och bli en hundfamilj på riktigt. En vecka senare åkte vi upp och fyllde bilen med tillhörigheter och med Milo och åkte hem mot Göteborg.

Hem. Det känns så annorlunda den här gången. Jag har, till mina föräldrars bestörtning, fortfarande en hel lägenhet i deras källare. Matsalsmöbler, bokhyllor, vintrinskåp och sidesbord, trängs med mattor, gardiner och övriga textiler, för att inte tala om porslin och annat hushållsberåd. Jag dök ner i flyttkartonger och stod med huvudet långt nere och rev i osorterade lådor för att ta med mig ett urval, hem till Göteborg. Den förut organiserade ordningen på innehåll i diverse flyttkartonger, var sedan en medioker exsambo nedsläng i en oändlig röra. Efter en dags struktur hade jag omorganiserat och fått med mig det bästa. Men egentligen spelar det ingen roll. Det är annorlunda den här gången. Jag behöver inga saker för att känna mig hemma. Jag är hemma. Omhuldad med varm kärlek av både vovve och sambo. Det kan inte bli bättre.

Dagarna har fyllts med att tömma flyttlådor och få saker att finna sin rätta plats. Först igår tog jag en paus, en sväng ner till stan och ett fynd på Cubus. En klänning i syntetskinn i beige -  det kommer jättemycket sådant i höst, i alla färger – svart, brunt, beige, rött, grönt och blått, för ett pris som förut landat på 1299 :-. Igår kostade den 49 riksdaler. En värstingklipp!

På kvällen tog vi bilen till skogen, Niklas, Phippe, Mille och jag och fyllde kassar med gula kantareller. Roligt, tyckte Milo, att få springa i skogen, lufsa och käka utslängd Frolic. Roligt, tyckte husse. En nöjd, stolt husse som gör det bästa för att vara en första-gången-hundägare. De har funnit varandra, Mille och husse.

Husse. Nu är vi en hundfamilj på riktigt.

Kittlar dödsskönt i kistan

Jag är fart rädd.Inte så att jag tycker det är läskigt att sitta i en bil, ett flygplan eller ens i fullspurtande karusell, nej det bryr jag mig inget om, och fullspurtande karuseller kittlas bara dödsskönt i kistan. Nej, men däremot gillar jag inte farter då jag sitter på en cykel som brakar ohämmat ner för en bergsbacke, eller att sitta kramandes bak på en motorcykel som går över 50 km i timmen. Jag gillar inte att åka störtlopp med pulka eller stå kapprak  i vinande fart i slalombacken. Det utlöser en sort panik. Kroppen signalerar med att hjärtat slår så snabbt att jag inte kan urskilja hjärtslagen, det är som ett långt enda pip och streck på hjärtfrekvensmaskinen. Musklerna spänns till motsvarande likstelhet och huden blir blek, nästan grå. Det är ren dödskänsla jag har. Nu dör jag. ”Hej då mor, hej då far. Hej då Milo och hej då alla som jag älskar. Tack för allt ni gjort och allt som ni betytt för mig under min levnadstid. Förlåt mig för alla gånger som jag varit dum och aldrig bett om ursäkt. Jag älskar er och kommer aldrig att glömma er. Från himlen kommer jag titta ner på er. På ett rosa, ulligt moln, sitter jag med vita breda vingar.”

Någon gång på mellanstadiet skulle jag och klassen åka till Norrlandsporten och åka skidor. Jag skulle för första gången stå på ett par slalomskidor och jag kunde se mig själv att om sisodär ett år, så skull jag vara lika duktigt som Hökarängens skidklubb i Sällskapsresan. Många av mina vänner åkte slalom och efter varje sport- och påsklov så komde hem, brunbrända och entusiastisk med sina slalomberättelser. Jag ville också vara så cool och åka slalom i svarta backen och höra vinden vina utanför den hårt nedtryckta mössan. Pappa var med, i sedvanlig ordning som klasspappa och med en fadersroll tog han med mig upp till barnbacken. Hela dagen hade han förklarat hur jag skulle göra, ploga och svänga och så skulle jag snart vara lika duktig som Anja. Jag plogade mig ned, svängde efter pappas anvisningar och kände mig ganska trygg i mitt så kallade slalomåkande. Det här gick ju galant!

Väl nere i backen bestämde jag mig att åka med en kompis i stället och pappa blev stående nere vid liftarna, säkert stolt att jag efter första åket åkte nu själv – hans flicka som han lärt upp, tränat med förklaringar hur man svänger och plogar, var nu redo för sin första egna tur.

Turen gick. Men väl i backen hade jag glömt allt vad svänga och ploga heter, och den som inte tror att man kan få upp störtloppsfart i barnbacken, vet inte vad han talar om. Jag åkte som ett spjut, rakt ned, spikrak och skrek och ylade att jag inte kunde svänga. Hela livet passerade mig i huvudet och snart skulle livet vara borta, igenspikad under ett kistlock och under några meter jord på Bergviks kyrkogård. Vinden ven under den hårt nedtryckta mössan och tårarna fyllde glasögonen till bredden. Plötsligt jag pappa i liftkön, flaxandes med armarna och skrek att jag skulle svänga, eller åtminstone bromsa. Sedan sa det brak. Rakt in i liftkön, rakt in i pappas stora famn och med ett hjärta som slog så snabbt att jag trodde att det hade stannat. Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip.

Fartskräck. Livet går ganska snabbt nu också. Hela sommaren har vänt upp och ned och ut och in på allt som jag inte trodde var möjligt. Från att sitta sitt gamla flickrum och filosofera på livets mening och om jag någonsin skulle få träffa kärleken, flytta och våga satsa igen, så sitter jag idag, 65 mil hemifrån i ett hem som kommer att bli mitt, är redan lite mitt och med en underbar kärlek som på råga av allt är den snyggaste jag nånsin sett. Helt sjukt att han, den snygga killen med breda armmuskler och charmiga leende, vill ha mig. Det är som att para ihop Johnny Depp med en sunkig flicka från skogen, eller Brad Pitt med  – mig? Omaka par utseendemässigt. Och så vill han ha mig?! Han kramar om, och säger att nu kör vi. Våga Anna! Det går fort, och folk kanske har sina meningar, men skit i det. Det viktiga är vad vi vill och vad vi känner. Och det känns rätt. Så absolut rätt.

Imorgon åker vi upp och hämtar Milo och börjar packa. Jag lämnar flickrummet, tornet, och ställer mig längst upp i slalombacken igen. Tillsammans med en kille med breda armmuskler, tar vi fart. Jag vet att han tar emot mig om jag brakar. Det gör inget, för det kittlar dödsskönt kistan.

Pass upp!

Vackert västkustväder i Göteborg och jag väntar bara att tvätten ska bli klar så jag får gå ut. Ut på fältet och jaga jobb. Det är lustigt hur olika tillmötesgår en när man stapplar runt på stan med en mapp under armen, fylld med en massa CV, men jag måste ändå säga att Göteborgarna till mesta dels är väldigt glada och trevliga och tar gärna emot mitt färdigskrivna CV. Sen om det är ett spel för gallerierna är en sak,  men deras leenden och varma mottaganden gör att man blir sporrad att fortsätta sin jakt efter en stabil ekonomi och ett socialt umgänge.

Trots att göteborgaren lever upp till sin kramgoa rykte finns det även de som  som är mindre kramgoa. De ser surt på mig och säkert sträcker de ut tungan, lipar och pekar finger så fort jag vänder ryggen. Jag fick den känslan igår jag när jag var in en bokhandel och presenterade mig som en stundande göteborgsbo med bokhandelserfarenheter från exakt samma företag, fast hemma i Söderhamn. När jag undrade om jag fick tala med den butiksansvarige väste hon ur sig att butikschefen inte var anträffbar, men att hon själv hade tagit på sig rollen som Stand-in. Snacket om att ens leende smittar av sig, stämde inte in på henne, om man inte räknar med ryckningarna i mungiporna och röken ur närborrarna… Hon spottade snabbt ur sig att här i den här butiken fanns det minsann inga jobb och något CV för framtiden, det behövde butiken absolut inte. Däremot var hon snäll och rekommendera mig att söka jobb på andra sidan av stan, i stans slumområde det vill säga, för där skulle jag säkert platsa bättre i en konkurrenshård bokförsäljningsmarknad… ”Du förstår säkert vad jag menar…” sa hon när jag vände mig om en sista gång innan jag klev ut genom dörren. ”Inga problem, tack för tipset”svarade jag med ett brett leende. Jag förstod ingenting.

Antingen såg jag ut som skit, trots att jag tidigare på förmiddagen stått timmar fram för spegeln för att se respektabel och snygg ut och för att ge ett gott första intryck i jobbsökarjakten, och var av att hon tyckte att jag med crap-iga utseende skulle passa bättre med sådana som ut som mig. I slumområdet det vill säga. Eller så var hon så otroligt rädd om sitt eget jobb att hon såg det som en risk att ta emot ett CV ifall det någon gång i framtiden skulle behövas extrapersonal… Vem vet, hon kanske var rädd att behöva söka jobb i andra sidan av stan.

Nyladdad och med ren tvätt i tvättstugan som väntar att få torka till sig lite, så beger jag mig strax ut om fältet igen. Den här gången tänker jag inte ducka för snorkiga damers skarpladdningar som tycker att jag ser ut som en slumflicka. Och egentligen, vad har det för betydelse, en flicka eller pojke från lågstatus områden kan säkert göra en lika bra jobb från fiiiiiiiinstan, om inte bättre. Ut på fältet bara, rak i ryggen och med nyborstade tänder!

Pass upp, Göteborg! Ge mig ett jobb!

Skyddad: Om igen

Home sweet Göteborg

Efter en natt med resfeber och en över sex timmar lång tågresa befinner jag mig äntligen i Göteborg igen. Utan hund dock men vid närmare eftertanke så har jag insett att Milo aldrig skulle ha gillat den långa tågresan. Hur man reser långt med tåg och hund, ensam, lär bli en gåta, för det kommer nog bli en plåga både för honom och för mig om jag utsätter oss för det. Bara en sådan sak hur man själv kan gå på toaletten under tågresans gång, det är ju inte så att man tar med sig hunden in på dass, man får aldrig plats. Dessutom skulle han själv ha svårt att hinna skvätta mellan tågbytet på Stockholm central eller på någon av de få ställen som tåget stannar för att ta upp andra resenärer.

Han har det bra där hemma i allafall har jag hört. Han unnar sig med att springa vid Villsjön med resten av kompaniet som blev kvar där på Vetevägen 16. Och jag har det bra här. I Göteborg.

Nu inväntar jag bara att fastighetsteknikern och hans lillebror skall komma hem efter en hård arbetsvecka och låta sig smaka av fredagsmiddag bestående av älgstek och potatisgratäng av färskpotatis. Jag hoppas det ska smaka med en liten bit av Norrland, så kanske jag har turen att få smaka i mängder av Västkustens läckerheter, medan jag är här och letar med lykta efter ett jobb.

Älgstek med färskpotatisgratäng

Färskpotatisgratäng

Servera med:

Gör så här:

När chefer kör rävspel…

Det finns finlir och det finns rävspel. Finlir blir man glad över, det är ärligt, hederligt och shysst på alla sätt – och man går med vinst. Rävspel är något helt annat.

Tidigt i våras blev en nära anhörig lovad jobb på en arbetsplats. Hon skulle arbetsträna där och hoppa in som semestervikarie och sedan i höst skulle hon få anställning. Vi firade allihopa, till och med arbetsförmedlingen och försäkringskassan grattade och stöttade henne i nya arbetsroll. Vi tyckte det var så otroligt roligt, inte minst för hennes skull som verkligen levde upp till sin arbetsplats och sina arbetskamrater. När hon kom hem om dagarna strålade det om henne på ett sätt som jag inte minns när det gjorde sist. Hon var omtyckt, gjorde något viktigt som gav utdelning tillbaka. Kunderna skämtade med henne och arbetskamraterna tycktes kännas sig trygg med hennes sällskap.

Men någonstans låg det en hund begraven. Om tre veckor skulle hon börja sin anställning. Lagom efter semestern kom beskedet – ”Näe, vi kan nog inte anställa dig ändå. Men tack för att du jobbat gratis och tack för att du hoppat in under semestertider och backat upp oss när vi inte velat pröjsat en vikarie. Men nu får du gå. Tack och hej!”

Fulspel och rävspel. Och av bekanta dessutom. De visar upp ett brett smile och säger att det är så roligt att ha henne på deras arbetsplats. Åh vad roligt! Men kvinnor kan köra rävspel. Fulspel och mena något annat bakom fasaden av lycka och välgång.

Vi kvinnor är sådana. Jag vill inte vara kvinna i sådana fall. Jag vill vara ärlig, det vinner både jag och andra på i längden. Och andra behöver inte känna sig blåsta!

Sushi på Thailändskt vis

SJ är inte för låginkomstagare eller för dem som har tid över till att sitta fast på ett räls och vänta i timmar på att få rulla vidare. Det ryktas att SJ kör fast även sommartid, alltså inte på grund av snömassor som blockerar järnvägarna och varför och vad SJ ska skylla på denna gång, kan bara fanatsin sätta gränser på.

Jag bokade biljett till Göteborg på fredag. För mig skulle det gå på över tusenlappen. Hutlöst mycket, särskilt med tanke på att SJ aldrig kan hålla löftet om att komma i tid. Inte nog med att jag själv skulle punga ut över tusenlappen, så skulle hundkraken kosta en biljett motsvarande en ungdom, det vill säga strax över niohundra riksdaler. För en enkel resa ner till Göteborg skulle resan alltså kosta närmare tvåtusen. Inget som en låginkomstagare med sprucken budget gärna betalar. Hunden får stanna hemma med mor och far och jag känner mig bestört av att tvingas lämna honom hemma. Milo måste ju också få känna på Göteborgslivet och känna doften av västlandets hav av fisk och skaldjur och ligga under trappen i lägenheten och försöka känna sig som hemma. Han skulle nog trivas. Jag vet åtminstone en där nere i Göteborg som smider planer för ett hundliv på Olskorken. Nu får både Milo och han och jag vänta på hundlivet i storstan, om det inte är någon som kan tänkas sig att ta upp en fripassegerare och låta hunden får lifta ner till Göteborg…? Om det finns någon frivillig så tveka inte att höra av er! Jag bjuder på middag. Fin middag, som tack.

På tala om middag så kom jag att tänka på att en god vän till mig bad om att få nått recept på hemmasgjord Sushi. Sushi är fruktansvärt gott, och särskilt när man gör den hemma. Alla sushibitar i plastpaket på ICA kan slänga sig i väggen. Till och med sushin på Nian Gallerian i Gävle får stå vid skampålen när man jämför med hemmagjord sushi.

Det här receptet har jag dock aldrig prövat på själv, men jag tycker att det låter härligt gott och sushigommen vattnas vid bara tanken att få smaka.  Sushi serveras bäst med en variation olika bitar och rätter. Det härär bara en i mängden. Och som jag har fattat det, så är det bara fantasin som sätter gränser på Sushirätter!

Thailändsk sushi Chirashi med krabbkött

Ingredinser för 4 personer

Tillagning:

Tystnad, tagning, kamera ett.

Jag måste ha ett jobb. Och nej Christian – inte i Skåne, nog för att jag kan tänka mig att flytta lite var stans, men inte Skåne och inte Kiruna. Och jag kan tänka mig vilket jobb som helst. Nästan.

Jag söker i genomsnitt fem jobb om dagen. Det innebär att jag söker runt på massa olika ställen och anmäler mig till många olika jobbsajter. De flesta jobben är seriösa som läggs ut. Andra jobb är lite annorlunda… Ett sådant erbjudande fick jag idag. Som statist till en ny långfilm. Det lät skithäftigt och seriöst. Tills jag var tvungen att betala en slant för att få söka jobbet – som statist som hora eller strippa. Då kändes det inte så seriöst längre, snarare kändes som att jag höll på hamna i klorna i fel sorts sällskap och i helt sorts film…

Men min plånbok gapar alldeles för tomt efter en somrig sommar. Jag har tagit vatten över huvudet eller nått och får leva på vatten och brödsmulor som faller från grannens matbord. Jag klarar mig men inte så att jag kan spara och drömma om den där semesterresan, inte den här månaden iallafall.

Jag åker ner till Göteborg och knackar dörr och hoppas på bättre utdelning än att sitta framför datorn och leta jobb och skicka in ansökningar varje morgon. Det kanske är förhastat. Magen knyter sig lite. Känns stort. För stort. Jag blir nervös och biter på naglarna och tar mig för huvudet. Vad håller jag på med?!

Någon sa att man ska inte göra någon större sak än vad det är. Fånga dagen istället. För att vinna måste man satsa och dagarna går och man lever bara en gång. Lev varje dag som den vore den sista. Fast kanske inte med plånboken…

Jag är inte en sådan där spontan människa. Jag är kontrollerad och känslosam och som försöker förena förnuft med känsla. Ibland går det inte. Ibland är ganska ofta, nästan jämt faktiskt. Då försöker jag vara förnuftig. Idag är jag bara galen. Det är läskigt. Förhoppningsvis kan galenskapen leda till en semesterresa någonstans. Någon gång. Helst utan att jag behövt jag stå framför någon rullande TV-kamera, klädd i kortkort och dansat med en påle till stönmusik

Ovanför molnen

Tillbaka till Vannsätter, vardagslivet och utan Niklas och utan jobb. Jobbet nere i Göteborg gick skit vilket jag kunde ana redan när jag fattade handen och presenterad mig för den unge men kommande VD:n. Han tyckte inte om mig. Sånt är livet. Man kan inte tycka om alla och jag blev snuvad på ett jobb. Jag vill verkligen inte bo hemma hos mamma och pappa och leva på dem när jag fyller trettio år och trettio är alldeles för snart… Det är bara att söka vidare i panik, för någonstans där ute kanske det finns någon som gillar mig och vill ge mig en lön som jag förtjänar. Hoppas kan man alltid och be till gubben där uppe att han är med mig. Trots att jobbet inte välsignades åt mig så känner jag mig lyckligt välsignad ändå. Jag känner mig varm inombords, trygg och omtyckt på ett sätt som jag inte kan minnas att någon fått mig att känna så förut. Jag känner mig full med energi och inspiration till allt och mycket och säger någon att gör si, gör så och riktigt menar det – ja, då tvekar jag inte. Livet är för kort för att kastas bort. Jag behöver bara en lätt knuff där bak och en öppen famn att luta mig mot och en hand att gå hand i hand tillsammans med, så vågar jag allt. Tror jag…

Veckan i Göteborg var fantastiskt på alla sätt och alla fina människor som jag mött, både vägen dit, där och så väl här hemma, gör att jag ler brett i hjärtat. Jag känner mig generad av all snällhet och värme. ”Lilla jag”, vad är egentligen jag? Ingenting märkvärdigt. Därför är det så konstigt. Men jag blir glad, så hjärtligt glad.

Som i fredags när jag och Niklas tillsammans med lillebror och söta Agnes for till Furuvik och strosade runt bland apor och kameler. Då var jag så där hjärtligt glad och struttade kring med min minifamilj på parker och nöjesfält och fikade och åkte karuseller. Om jag kunde så skulle jag ha klämt om hela dagen i en stor, härlig kram. Jag tycker om dem allihopa, adopterar hela bunten och saknar min syster. Det känns nästan som jag får en bit tillbaka av henne när jag umgås tillsammans med dem. Och fina, fina Lina… Snyggaste morsan i stan med bubblande skratt och med sötpruppar till barn. Sådana vill jag också ha en dag….

En halv vecka och grabbsen är tillbaka till storstan. Jag sitter ensam i Vannsätter med Mille och försöker samla alla tankar och känslor med hjälp av bokstäver på ett tangentbord. Det går inte. Det känns omöjligt. Men så är det det enda som känns omöjligt just nu nu. Om jag bara vågar. Med en knuff där bak och en hand att krama om när spänningen i livet stiger, då lever äntligen livet och framtiden är vår. Och jobbet? Det kommer, sa gubben i himlen ovanför molnen.

För mig Göteborg

Trots samma sekunder, minuter, timmar och dagar så känns det som att tiden ibland går alldeles för fort. Oftast i de stunder som man har trevligt. Vid andra tillfällen när allt känns dötrist och tråkigt och dötrist igen och man bara väntar på att tiden ska gå fortare så känns det som om tiden har fastnat och hakat upp sig i något slags retsam mönster. Sekunderna känns som timmar och dagarna som år.

Så känns det inte nu. Nu går tiden alldeles på tok för fort och tio dagar nere i Göteborg är om bara en arbetsdag bara ett minne blott. Det är dags att fara hem.

Det blotta minnet är trots det fylld med spännande upplevelser och mysig stunder som får läpparna att le så där fånigt förälskat. Liseberg, picknick och mysiga middagar och för att inte glömma och nämna turistföremålet Paddan; bakåtlutad och hand i hand i solsken under stadens gamla broar, glittrade mina ögonen i kapp med vattnet vi färdades på.

Man vill att tiden aldrig ska ta slut. Jag vill stanna här och känna magpirret suga till rejält när jag möter blicken på den som jag har kär. Nu får jag dock med honom upp till Söderhamn ett par dagar och får försöka att möta äventyren tillsammans där, innan han med sin trogne efterslagare kryper in i sin vinröda rubin och far hem till fjärran stad.

Tiden går alldeles för fort när man har det trevligt, ändå är jag lycklig och varm i hjärtat. Jag tror på det här. Och jag kommer snart tillbaka.

Med spring i benen och tekakor i ugnen

Medan regnet öste ner från en öppen himmel stod jag i köket och bakade, ganska tacksam att jag inte behövde vara ute. Jag hade en timme tidigare traskat bort till ICA och inhandlat mera vetemjöl och jag började känna mig smått hemma på Supermarket på Olskroken. Det har blivit en del gånger nu, för att inte tala om de gånger som jag sprungit in och köpt skavsårsplåster åt mina ömmande fötter. De man inte har i huvudet får man ha i benen, har blivit en välkänt ordspråk de senaste dagarna. Jag tar det med en klackspark och uppmuntrar mig själv att jag börjar bli hemma runt trakterna i Göteborg. Med spring i benen lär man sig mycket. Som gårdagen till exempel. Jag snurrade runt på Göteborgsgator och letade en butik på en gata som inte tycktes veta vart den låg. Brevbäraren blev osäker och pekade åt helt fel hål. Men men. Jag lär mig om Göteborg och kanske det behövs någon gång…

Efter en lunch på Saluhallen och hallon på gräsmattan längs Göta älv med Niklas blev det turisttur på gamla stan. Vilka otrolig söta butiker! Jag vill ha ett hem att inreda. Att inreda rummet hemma hos mamma och pappa känns inte alls lika inspirerande, snarare åt det andra hållet. Men här! Åh, jag upptäckte butiken Heart Store som verkligen levde upp till sitt namn. Allt, varenda pryl på med hjärtan, såg ut som hjärtan eller nån ting med hjärtan! En butik som syrran skulle ha älskat. Jag måste ta med mamma dit!

Nu luktar det nybakat och jag ska smått förbereda mig för att Niklas kommer hem. Ikväll ska vi gå och och äta! Mysigt! Men det är det hela tiden. Jag kan inte ha det bättre. Jag är så otroligt glad. Niklas är ball. En sån otroligt fin människa!

Mamma Lisas Tekakor

Blandad havregryn och mjölk, och låt stå under natten.

Smält margarin och låt svalna. Blanda tillsammans med de övriga ingredienserna och baka med händerna till en smidig, och något kladdig deg. Kavla ut degen och tryck ut ca 1 1/2 cm tjock rundlar med ett glas eller en form. Låt jäsa under bakduk i en timme. Grädda i 225 grader. Njut med smör och ost!

Som en prinsessa

Jag har nog aldrig fattat vad det innebär att bli så vackert bemött, respekterad och omhuldad av en man. Ibland måste jag stanna upp och nypa mig i armen för att försäkra mig att jag inte tumlar runt i någon fantastisk dröm; ”Är det här sant? Händer det här verkligen? Och framför – allt får jag, lilla jag, lilla Anna, få ha det så här bra?” Jag känner mig som en prinsessa.

Min sommar är fantastisk. Sommar på Liseberg med Lotta i måndags som avslutades ett djupdyk och en provsmakning av nöjesfältets karuseller, kan bara sammanfattas som en suverän start på en semestervecka i Göteborg. En rundtur i Rubinen gav mig en liten humm av stadens upplägg och en mysig afton hemma hos Lillebror resulterade till en slö onsdag med bakning. Stackars pojkar fick kliva upp och jobba med knappt tre timmars sömn. Ändå tog den finaste Niklas med mig till slottskogen på picknick och mysfaktorn slog högt över alla toppresultat. En filt, god mat och dryck och ett bubblande hjärta varvades med besök hos skogens konung och söta sälungar. Jag har det bra alltså. Fantastiskt bra.

Jag bakade igår. Kokoskakor och långpannekaka med hasselnötter, mörk choklad och limekräm, fyller frysen och försöker ge tillbaka av allt det underbara som jag får.  Idag är det vacker väder och jag tar och knatar ner på stan och ber Gud förbarma mig för mina skavsår. Skit i samma. Livet är rätt så fantastiskt ändå!

Förtröstan

Så vart det äntligen en fika med Emma och lilla Penny igår. Otroligt söt och otroligt rar, båda två. Och jag fick hålla – länge fick jag sitta med henne i famnen och kika på hennes stora ögon och vackra leende, medan mamsen tuggade i sig sin toast. Men jag snodde henne aldrig, även om jag måste erkänna att det var ett av det sötaste flickebarnen jag någonsin sett. En dag vill jag också ha ett sånt där gotroll, spelar ingen roll hur mycket alla tjejkompisar avskräcker en med hemskheter från förlossningen. För när man så väl sitter där, dessutom med ett barn som inte är ens eget, ja då måste all smärta snart vara glömd, och helt klart ett sådant underverk.

Så till hemligheter. Jag är INTE med barn. Men jag har varit på arbetsintervju här i Göteborg. Egentligen hade jag inte sökt en tjänst hos dem direkt, men på något vis hamnade mitt CV i deras händer, och de ringde upp och frågade om jag kunde komma. Klart att jag kunde, att gå på intervju är kul. Det triggar igång hjärtpumpen och små energivättar springer maraton i blodomloppet.Det kändes bra och jag tror att jag vill ha det. Utan att behöva tänka om omständigheterna som ett jobb nere i Göteborg skulle innebära. Men jag vill ha det, jag vill göra något värdefullt för någon annan och känna att jag gör mening i livet än att bara sitta i Vannsätter och vänta på Postbilen, dammsuga och laga mat. Även om det säkert finns någon som uppskattar det också, om jag får hoppas….

Men jag tänker inte grubbla över det. Är det meningen och Guds vilja, ja, då får gubben i himlen ge mig jobbet. Och får jag det inte, ja, då är det meningen att jag ska göra något annat. Jag har gjort mitt och jag har gjort mitt bästa under nervösa 45 minuter på anställningsintervjun, nu är det upp till Gud. Han får bestämma. Det brukar bli bäst då. Det är bara att jag så ofta brukar glömma bort det. Men sommarens ord är för mig förtröstan, både på Gud och på människor, människor som jag tycker om.

Imorgon ska jag ta en utflykt i Olskroken och sedan ska jag nog baka. Och vänta. Det är så himla roligt när jag får vara med honom! Som att åka berg-och dalbana varje dag, fast inte alltid på Liseberg!

Semester med framtiden

Trots att jag i stort sett inte har haft någonting att göra de senaste veckorna, annat än att pyssla hemma i Vansätter med mat- och baklagning och andra diverse hushållssysslor så har jag inte känt att jag har haft någon sommarsemester som alla andra. Och kanske är det så också när man är arbetslös och arbetssökande, att man ska inte ha någon semester under sådana förhållanden. Men nu har jag äntligen och ändå semester. Jag är i Göteborg med den bästa.

Helgen som gått har varit innehållsrik med alla sorters intryck. Alla positiva, alla lika uppskattade och minst sagt tacksamma, åtminstone från min sida. Jag känner mig glad, lycklig och fylld med energi och framtidsförhoppningar. Jag går omkring i ett moln av värme, kärlek och spänning och med en förhoppning på det som kan hända. Ändå är det nervöst, lite läskigt och det känns som jag tappar kontrollen och faller ut i tomma intet. Trots det är det inte som de gånger tidigare som jag upplevt att jag tappat fotfästet. Det finns ett ord som ändå klingar någonstans omkring mig, ovanför mig, inuti mig – trygghet. Jag faller, men en förtröstan att Gud och Någon fångar upp mig. Jag är inte ensam. Jag har någon. Någon som jag tycker om. Någon som jag hoppas på. Och någon där uppe som kallar sig för Herren, Fadern och Hjälparen. Med dem vågar jag tappa fotfästet och kasta mig ut i tomma intet. De fångar mig, även om det går dåligt.

Veckan är innehållsrik och framtiden väntar redan idag. Särskilt imorgon, om än lite hemlighetsfull för alla ni andra. Men ni som vill, tror och hoppas, tänk på mig imorgon, be för mig och jag är inget annat än så väldigt tacksam.

Idag väntar en runda på stan. En fika med Emma och pyret Penny. Jag hoppas att jag får hålla, andas bebisdoft och känna små händer, fingrar mot mina… risken är att jag inte släpper och lämnar tillbaka. Jag smusslar ner henne i handväskan och tar hem henne och visar upp henne för den bästa när han kommer hem. Så söt! Tror jag… Men alla bebisar är söta. Utom en jag såg för länge sen. Stackars barn. Stackars mig. För vad säger man när stoppar huvudet i barnvagnen och då man förväntas att säga ”Åhhhhhh!”?! Man sväljer och säger ”Men åhh, så söt….”

Jag ska inte smussla hem Penny, trots att jag vet att hon är supersöt. Jag tror inte att det skulle ge bra intryck på någon. Och jag tror att en och annan, om så säkert att han, skulle se mig som desperat med en jäktande bebislängtan. Han kan vara lugn. Allt har sin tid. Och framtiden har just bara börjat.

Jag har dessutom semester.

Skyddad: A Women’s Worth

Rabarberbakelser och finbesök

Jag hade en fantastisk dag igår. Solen stod högt på en nästan klarbå himmel och luften var behagligt varm på gården hemma i Vansätter. Bordet ute i trädgården stod uppdukat med sommarfika och mitt emot mig satt en god vän från förr. Vi hade nog inte setts på minst tolv år, ändå kändes det som om vi var lika nära vänner som tiden då läger och kyrkan var det enda som kretsade i tonårsbenen. Klas var då och är fortfarande lika lättsam och spallig som jag minns honom. Hans klungande skratt men samtidigt allvarsamma uttryck i ögonen. Hans sambo Sverre verkade lika lättsam, om än lite mer tystlåten, men stackarn, han kändes sig säkert åsidosatt när jag och Klas drog upp gamla minnen och pratade om gamla gemensamma bekanta.

Jag är glad att de kom på besök. Jag har så länge sagt att jag skulle åka och träffa dem, och de fjutta tre milen mellan oss är rent löjligt med tanke att vi inte setts förrän igår. Men så slog vi hål i saken, och det känns som jag har återfått en gamla kramgo vän och fått ett till på köpet. Ett par som jag gärna åker och shoppar med och tar en tur på Lisberg eller Gröna Lund.

Och sommarfikat, verkade de gilla. Mina rabarberrutor fick en uppdatering till en lite sommarbakelse. Jag tror att de gillade dem. Och mammas bullar, men vem gör inte det en solig sommar dag. Jag gillade Klas. Och Sverre såklart!

Mina rabarberbakelser

Ta fram så många rabarberrutor som du behöver.

Vispa grädde och lika mycket turkisk yoghurt och tillsätt ca 1 tsk vaniljsocker och några droppar hallonessens.

Rör ner lite gelatinpulver så massan blir tjock och fluffig. Spritsa hallonmoussen över rabarberkakan och låt stå kallt en stund. Garnera med en jordgubbe och ett limeblad!

Lycka till!

Rabarberkaka till den som vill smaka

Jag står med ugnsluckan öppen och låter eftervärmen tina händerna, armarna och ryggen. Usch, så jag fryser! Jag känner mig trött och hängig, och bristen av kvalitetsömn är säkert orsaken till att kroppen är kall. En stund tidigare låg jag på soffan men jag var alldeles för hyperaktiv till att ligga kvar länge. Jag började med tvätten. Den doftar så gott när den får hänga ute och torka i vinden. Jag luktar på en rosa kofta, den doftar vind, sommarblommor och vanilj, som ett minne från barndomens dar, när man kröp upp i mammas knä och borrade in ansiktet mot hennes bröst. Mamma. Sommar. Nytvättat.

Nu doftar det nybakat. Rarbarberkakan står och svalnar på köksbänken och ugnsvärmen slår tillbaka mot ansiktet med en kakdoft som blivit kvar där inuti, i värmen.

Värme. Idag är det inte varmt ute. Det blåser och solen tittar bara hastigt fram lite då och då mellan molnen. Långt där borta mörknar det. Ser ut som det skall bli regn. Det har det gjort länge, men det kommer inget regn. Vinden blåser bort det mörka och blommorna törstar fortfarande efter vatten. Det är så torrt. Vi var ute i skogen igår, mamma och jag, hade picknik vid klipporna i Bergviken, smultronstället. Blåbärsriset gapade tomt av blåbär. Några fjuttiga bär lyckades lysa mörkblått bland det gröna riset, men annars var det tomt. Alldels för torrt. Jag hittade några gula kantareller. Redan kan det tyckas, och det kanske är tidigt, men ska vinden fortsätta att blåsa bort de mörka molnen så kommer kantarellerna att istället lysa med sin frånvaro. Det skulle behöva komma regn, fast jag helst av allt vill ha sol och värme.

Värmen från ugnen omsluter mig som en hjärtlig kram. Jag slutar huttra. Känner mig fortfarande trött men börjar skära upp kakan istället för att känna efter. Jag håller mig igång med min hyperaktivitet, skär kakan i rutor och stoppar försiktigt ner dem i en burk och sedan in i frysen. Där är de bra att ha. Ifall någon kommer. Till Vannsätter.

Rabarberkaka i långpanna